Jag är stolt över min make. Han sprang midnattsloppet i somras och nu sprang han Topploppet som också var en mil. Han har inte alls tränat så mycket de sista veckorna av olika orsaker, men sprang ändå på under en timma. Jag blir inspirerad av honom och längtar efter att komma igång själv med träningen. Jag vet -det är bara att göra det själv, men jag behöver tydligen någon som drar i mig och skäller på mig för att jag ska komma igång.
Jag och L bestämde i alla fall att vi ska springa vårruset i vår, det borde ryggen klara alldeles utmärkt då, om jag bara fortsätter med stabilitetsträningen.
Här är en liten filmsnutt på Johans målgång i går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar