Det är mycket med det jordiska

Jag brukar säga att man ska vara frisk för att orka vara sjuk. Det tar på krafterna både hos den som har ont och den som står bredvid. Inte nog med det, det känns som om det är 102 olika administrativa saker att hålla reda på och det känns lite motigt att allt hela tiden ligger i någon annans händer. Jag har tid och jag har koll, men är glad att det "bara" är fel på ryggen och inga andra fel så jag orkar ringa runt och skicka intyg hit och dit för att få den ersättning jag har rätt till. Det är så mycket lättare att vara helt frisk!

Make har jobbat helg, fördelen med det är att han är ledig i morgon och att vi ska fira lite helg såhär på en måndagskväll.

Det här med rehabträning

Ja, nu när vi vet vad det är för fel på ryggen har jag övningar som är mer specifika. Sjukgymnasten frågade mig om jag var trött på de gamla övningarna och ville ha lite nya. Det ville jag såklart, de gamla övningarna har jag ju gjort till och från i över ett år nu. (mer från i höst/vinter innan jag visste om jag hade diskbråck, tumör eller nåt reumatiskt)

Full av förväntan gick jag till sjukgymnasten och tänkte att nu ska jag få lite rejäla övningar. Men nej. Icke. Det är tydligen små övningar som gäller för att stärka upp bålstyrkan från början, inifrån. Så nu håller jag på att lära mig att sitta, stå och gå med spända små små muskler som sitter mellan kotorna. Om man är normal och inte har haft ont en längre tid hittas de musklerna relativt lätt, men i mitt fall är det tydligen svårare. De är enormt lata muskler och efter ryggskott/diskbråck lägger de helt enkelt av och nästan förtvinar lite smått. Det krävs ren viljestyrka att hitta dem, kunna röra sig och dessutom andas på samma gång. Det här med att ta små många promenader har fått en helt ny innebörd eftersom om jag ska orka hålla de spända hela tiden, hållningen ska inte komma från överkroppen, hållningen ska komma från "den inre korsetten".

Det ger dock ganska snabbt resultat, jag har mycket lättare att hitta den efter bara en dryg vecka, kan göra rygglyft mycket bättre och har betydligt bättre balans.

Jag tycker såklart att det går otroligt långsamt, sjg säger dock att det ska gå långsamt. Det är då det blir ett hållbart resultat och ja, okejdå. Det låter väl logiskt och bra.

Så nu skyndar jag långsamt och hoppas att jag ska få fler dagar utan värk än med värk!

Nytt mål

Ja, det här med att ha som mål att kunna springa 1 mil känns ju kanske inte alldeles realistiskt längre. Efter mitt andra diskbråck för ett år sedan har det gått upp och ner och sedan slutet av augusti har det gått mest ner. Med ryggen då, inte med mig.

Utlåtandet från ortoped på Stockholm Spine Center är att recidivdiskbråcket har resorberats men att det föreligger en uttalad diskdegeneration på nivå L5-S1. I samband med diagnoskoden har han skrivit (och ja, på utrikiska) Cronic low back pain. I dagsläget ser han inte att det är något som kan åtgärdas ryggkirurgiskt. Dessutom har jag artros i lederna bakom kotorna och småinflammatiner i kota L5 och S1.

Det betyder att disken mellan L5 och S1 är som ett tunt streck istället för som en kuddliknande stötdämpare mellan kotorna. I ytterlägena (böja sig framåt eller bakåt) bör jag inte befinna mig eftersom disken inte finns där som skydd. Att sitta på huk kan också vara besvärligt eftersom även det blir en belastning på kotorna.

Jag kommer att få lära med att leva med att ha mer eller mindre ont till och från resten av livet. Man får anpassa sin vardag efter smärtan. Det finns saker jag absolut inte kommer att kunna göra, medan en del saker kan man göra fast på ett annat sätt. Att lyfta tunga matkassar in och ut bil är dumt, man får ta flera lätta matkassar istället. Att jobba i ytterlägena är dumt (det är dumt för alla!), jag får lära mig att jobba och lyfta, det jag måste lyfta, nära kroppen.

Jobbet kan ju bli smått besvärligt, men jag tror vi har en ganska bra plan för det också.

Sjukgymnasten har undersökt hela ryggen igen nu men svaret i hand och jag har fått små små rehabövningar för att få igång de små musklerna runt kotorna. När man har haft ont länge lägger de nämligen av helt och måste "sättas igång" på nytt. Jag kommer också få lära mig att stå, gå och sitta mer rätt. Ryggen kommer att må bäst av att vara naturligt rak.

Jag kommer troligen aldrig att kunna springa, hoppa eller så eftersom det blir för stötigt för kotorna, men det finns ju mycket man kan göra ändå. Promenera, cykla, simma, yoga (kanske inte alla övningarna), styrketräning till en viss del men framförallt bålstabilisering, att träna upp bålstyrkan rejält är det som kommer att smärtlindra mest.

Så. Målet att kunna springa 1 mil är struket. Mitt nya mål är att gå 5 Km utan att vara sängliggande i 2 dagar efteråt.